Vet inte riktigt om känslorna är lika på topp just nu när jag är fast i Cincinnati och inte kommer hem förns tisdag morgon istället...
Detta satt jag och skrev för dryga två timmar sedan:

Så, då var jag på väg hem.

I skrivandets stund sitter jag på planet mellan Florida och Cincinnati. När jag landar i Cincinnati har jag två timmar innan jag flyger till New York där jag har ytterligare 4 timmar innan det bär av mot Köpenhamn.

Detta betyder att jag har en hel del tid att reflektera över min första termin i USA. Att sammanfatta allt som har hänt blir svårt men jag ska försöka att få ut det viktiga.
Jag kan börja med att säga att jag är så himla glad att jag har fått denna möjlighet, mitt råd till er som tvekar om ni ska åka eller ej är: ÅK, har ni möjligheten, släng den inte i sjön, trivs du inte är det bara att åka hem. Om du däremot inte åker vet du aldrig vad det är du missar.

Jag har precis avslutat mitt första tränings-läger (med betoning på träning) med UC swimming & diving. Träning har kommit till en helt ny nivå i mina ögon nu, det finns gränser som jag aldrig trodde jag skulle korsa när det gäller träning som jag nu har gjort (jag vet att det finns fler som väntar på att jag ska korsa dem). Jag har bland annat för första gången spytt pga hård träning (tro mig, jag är ingen mes, jag har tagit ut mig förr). 7 dagar, 14 träningar, om jag inte räknar med styrketräningarna vilket skulle höja siffran till 17 träningar + att vi sprang till styrketräningen varje gång, 2 km i fuktig värme, skönt. Jag har främst tränar med sprintgruppen (kors i taket) denna veckan, dock har vi inte simmat något pass under 6000, har nog legat mellan 6200-7000 per pass. Inget återhämtningspass. Idag ska de simma open water vilket jag missar (jag vet inte om jag verkligen är besviken över det).

Så mycket som har hänt sen jag lämnade Sverige den 11 september. Jag har flyttat in i dorm med två andra tjejer (Amy och Stephanie, som jag kommer väldigt bra överrens med), jag har börjat simma i ett nytt lag, för en ny coach, jag har börjat på en ny skola och träffat galet mycket nya människor och pratar ett ”nytt” språk.
Jag minns när jag träffade laget för första gången, jag bodde hos några tjejer i laget och vi skulle gå över till ”killarnas hus” för de hade ”fest”. Har nog aldrig känt mig så uttittad som jag gjorde vid det tillfället jag klev in i deras hus ”ooh the swedish girl” ”do you speak english?” ”what do you swim” ”how do you like America so far?”, frågorna haglade och där stod jag bortkommen mitt i rummet, inte visste jag då att alla dessa människor skulle bli det närmaste jag kan kalla min familj. Människor jag skulle dela min vardag med, det gick liksom inte riktigt att ta in då allt var så nytt.

Många undrar vad skillnaden mellan svensk simning och College-swimming i USA är. Jag trodde inte att det skulle bli så fasligt annorlunda då jag hade hört att Monty (min coach) var väldigt europeisk i sitt sätt att ”coacha”. Den största skillnaden, även det jag har svårast att anpassa mig efter, är att simning här är ingen individuell sport, allt du gör, gör du som ett lag, uppvärmning stretching och heja på varandra. Är du på tävling och inte simmar sitter du inte ensam i ett hörn och lyssnar på din i-pod utan du visar dina lagkamrater att du bryr dig om vad de gör i vattnet och supportar dem. Även om jag inte är det största fanet av gemensamt insim så ser jag det nu som ett gott ont då lagandan kommer med det. Jag önskar att jag kan få med mig det hem till nästa sommar när i simmar SM, att vi verkligen står upp och hejar på varandra, även om man har en dålig dag lyfts prestationen av att folk ser en.

Jag gillar verkligen Cincinnati, Monty frågade mig igår kväll ”du kommer väll tillbaka?” mitt svar på det är ”ja, utan tvekan” Jag ser verkligen fram emot att komma hem och träffa alla och få vara i Sverige ett tag, misstolka mig inte, men USA har verkligen varit över mina förväntningar och jag kan inte vänta tills jag får komma tillbaka och träffa alla i Cincy igen. Visst det är ingen dans på rosor, eller man kan väll säga att det är en dans som sticks ganska hårt från och till. Men så är det väl vart man än kommer?

När jag sitter här och skriver inser jag hur lyckligt lottad jag är, jag har två ställen att bo på som jag verkligen tycker om, givetvis ligger Sverige mig varmast om hjärtat!!, men omväxling förnöjer!
Puh, det var lite av en utmaning att få all den svenska grammatiken rätt nu när jag kommit in i engelskan. Jag hoppas att allt blev bra i alla fall.

Vi ses om ett par timmar Sverige!!!!
(ett par timmar var det va??)